Vårlängtan, Alexanderteknik, och en dansfråga

Nu får gärna vårvärmen komma lite närmare Göteborg. Under tiden njuter jag av vårlökar i kruka som jag fått av mamma, det är som att ha en vår-rabatt hemma i köket.
Kungsängslilja söker solen allt vad den kan.

Nu en fråga till alla förare som dansar pardans.
I dansen är det förhållandevis lätt att vara närvarande. Eller vad säger ni förare? Hur är det som förare, ni måste ju ligga lite steget före? Vi följare behöver verkligen öva oss i att vara i nuet, och absolut inte vara steget före. När det fungerar som bäst blir dansen mycket unison och man kan tro att man gör saker precis samtidigt. Men kanske är det så att vi följare vågar hänga lite lite efter och ni förare ligger steget före en millisekund. Som följare får man inte heller bli tung att "dra", utan vi ska ge samma energi i respons som vi upplever oss få av föraren. Och någonstans däremellan uppstår en fantastisk känsla av att det sker i nuet helt och fullt. I dansen är det också lättare att lämna allt annat i livet åt sidan och delta helt och fullt i den aktivitet man är inne i, i dansen. Precis som fallskärmshoppare, motorcyklister och klippklättrare beskriver att de går in i total fokus. Givetvis går det att tänka på en massa annat när man dansar, men det är inget fel i det. Vi fick till och med öva oss på att tänka på ovidkommande saker (t ex vad ska jag äta till middag ikväll?) för att låta kroppen själv lyssna vad föraren ger signaler till, så att det intellektuella kopplas bort bättre. Dansen balboa görs genom mycket små signaler som kräver att man är mycket avslappnad, och samtidigt väldigt alert då det går fort också. Det är en bra barometer på om man tagit med sig spänningar upp på dansgolvet som man kanske inte ens lade märke till först.

I Alexandertekniken övar vi mycket att vara närvarande i våra kroppar. Nu när jag nämnt Alexanderteknik i all hast i tidigare blogginlägg tänkte jag ge lite mer bakgrund om vad det är. Jag fick en t-shirt av min Alexandertekniklärare Barbro Olsson, där det står:

If you stop doing what's wrong, what's right will do it self.

Ja, det sätter fingret på att vi ofta har rätt reflexer i oss, bara vi röjer undan de gamla vanor vi inte längre behöver. Barbro har en egen hemsida, och bland mycket annat intressant där finns faktiskt ett citat av mig:
http://www.alexandertechnique.se/7.html
Här är Barbro med en elev:



För oss sångare finns väldigt mycket att hämta inom Alexandertekniken. Här är en instruktion på övningen Whispered Ah:


Ha en skön dag!
Eva

"My favourite song is the one I'm singing"

I lördags ledde jag en sångträff för Sensus kursledare och körsångare från Oskar Fredriks församling. Det blev en så härlig dag, och mycket beroende på ett riktigt fint samarbete med Helen Forsman från Sensus som med van hand satte ramarna för dagen. Inledningsvis möttes deltagarna av tända ljus och musik, det var välkomnande både personligt och i rummets inredning.
Deltagarna fick prova tre sånger i Sacred Harp tradition: Idumea, Wondrous love och Africa. Vi satt i kvadratisk formation och sjöng bara för varandra och oss själva, så som traditionen är. Den fyrstämmiga sången görs helt utan inblandning av instrument, och det är uppmuntrat att sjunga ut för full hals. Den vanliga indelningen i sopran, alt, tenor och bas existerar men luckras upp då det oktaveras i stämmorna och både herrar och damer kan vara i samma stämma på detta vis. Det blir också en fylligare samklang av detta.
Efter dagens slut var det flera personer som undrade hur och var och när man kunde få delta i denna typ av sång. Vad roligt! Någon utryckte att hon kände sig boostad av upplevelsen, någon annan sa att det var en stark upplevelse som gick rakt in. Jo, det känner jag igen, då när jag var med i somras 4 juli i Massachusetts. Och likaså denna dag, jag njuter lika mycket själv av dessa sånger närhelst jag får tillfälle att sjunga dem tillsammans med andra sångare. Det påverkar oss helt klart att befinna oss i mitten av högvolyms acapella sång, i ett surroundljud.

"My favourite song is the one I'm singing"

Sensus Helen Forsman och jag håller kontakten om en uppföljare till denna dag. Det vore väldigt roligt, vi ska bara hitta en lämplig tidpunkt för en ny omgång.

Önskar skön kväll!
Eva

Dansen flyter in

Jag har egentligen så mycket olika saker att berätta om, men här är något av det senaste som händer.
Kulturkraft Väst, Trappan, har en kurs som jag just börjat. Inre ledarskap, personlig utveckling. Tanken är att för att vara en bra ledare i det yttre så måste det börja i det inre. Min första kursdag var i måndags. Mycket av de kunskaper som jag tillägnat mig på Musikhögskolan, i yrkeslivet, i dansen, i sången, i Alexanderteknik, kunde nu ge en botten åt saker vi fick med oss denna dag. Det känns mycket mycket bra att gå denna kurs just nu, då det i stort handlar så mycket om att göra en nystart. Vi som går kursen är alla yrkesverksamma inom scenkonst och det är en grupp mycket spännande kursdeltagare att diskutera ihop med.
Min första erfarenhet när jag arbetar med kursuppgifterna är att just Alexandertekniken känns återigen som en av de mest användbara verktygen. Jag får känslan av att vad jag än gör kan jag göra i medveten närvaro, om jag övar mig på det. Och att då infinner sig en känsla av att varje steg och rörelse jag gör i vardagen är en del i dansen. Dansen blir en livshållning, inte bara något som finns på dansgolvet. På dansgolvet finns en aspekt av närvaro i nuet, som blir självklar och mer lättillgänglig än annars. Detta kan flyta in i vardagen. Dansen flyter in på andra områden i livet.

Vintern verkar inte släppa greppet ännu. Men här är en bild från sommarens Herräng Dance Camp som får mig att längta.

Och just nu kan man ju känna sig lite djupfryst....

Varma hälsningar Eva

hitta skatter

På söndag 27 feb kl 18 gör Kammarkören, Gunnar och jag en konsert i Öckerö kyrka. Välkomna att lyssna till musik från vår cd "Så vill jag sjunga".

Här är en återfunnen bild. Tagen i Frankrike, på körresan med Gunnar Eriksson och Göteborgs Kammarkör. Med länder och hela kontinenter som sockerbitar i en skål. Tänk om världen kunde bli lite sötare?


Det var mycket bra idag. Det var en sån dag då man hittar sånt man letat efter.
Jag hittade fina brev och vykort jag fått för ett tag sen. Såna man blir glad av att läsa igen, och som betyder nåt för en.

Riktigt mycket jubel blev det då jag hittade en bunt viktiga papper som eventuellt försvunnit i nån kartong i flytten. En bunt jag gjorde iordning 2008 och inte tittat så mycket på sen dess. Vilken lättnad, det är absolut en hel del sparat jobb för mig att inte behöva göra om det från början.

Så nu är det skönt att avrunda dagen med en skön känsla av återfunna saker, återfunnen ro. Jag har också märkt att det har kommit fram böcker här i hemmet som jag tänkt på och tycker mycket om, och det är skönt att se dem omkring sig. Allt blir liksom omruskat i flytten, några saker försvinner (till Stadsmissionen) och andra saker kommer åter till glädje.



Varma hälsningar,
Eva

Ny film av och med Miranda July

Nu kommer en ny film, "The future", av denna begåvade mulitkonstnär, den visades på filmfestivalen i Berlin nyligen. Ännu har jag inte sett om den kommer till Göteborg. Hoppas hoppas!

Minns ni filmen Me and you and everyone we know? Jag såg den för några år sedan och verkligen älskade den. Miranda July har skrivit, regisserat och spelar själv en huvudroll i filmen. Den är lite skruvad, handlar om hur skört det är mellan människor, hur komplicerat men komiskt vackert det är att närma sig varandra.

Något senare hittade jag en novell-samling av samma Miranda July, Ingen hör hemma här mer än du. Samma sak här. Små knasigt roliga och tänkvärda noveller med en blick för att beskriva verkligheten som gör den vacker att se och vara i.
Denna intervju är gjord i samband med en konstutställning, och handlar inte om nya filmen.




Nu ska jag fortsätta med dagens jobb på mitt kontor Oceanen.
Kram alla vänner, i Göteborg och långt borta på vidderna.

Eva

Himmelsk sång: Azemmour med Djurdjura

Solen återkom till Göteborg igår.

Nu har jag hört något helt fantastiskt med sångerskor från Algeriet. Musik av sångerskan Djurdjura, låten Azemmour. Det är unisont varvat med stämsång, a capella. En atmosfärisk sång som i klangen påminner om ungdomskör. Jag har en cd hemma, "Algérie - La Voix des Femmes" och där hittade jag detta spår. Nu ska jag leta fler cd's med Djurdjura.


Jag hittade detta om Djurdjura på nätet och kopierar för att sprida kunskapen, jag hoppas författaren ger mig medgivande och tycker samma sak att fler ska känna till denna fina sångerska. Texten finns på http://zighcult.canalblog.com

"Djurdjura was formed by one woman whose struggles in life turned her into a hero for many young Algerian women, myself included. Djura who was born in the late forties in a remote kabyle (berber) village of Algeria, began her existence on the edge between life and death. Rejected by her mother for being a girl, she was raised by her grand-father's wife, who gave her all the love she lacked from her own mother. In the early 1950's with the encouragement of immigration of North Africans as a source of cheap labor by the French government, Djura's father took his family to France. The family lived in a poor district of Paris called Belleville. Because of his involvment with Algeria's National Liberation Front, Djura's father was imprisoned. This event led the young Djura to help raise her seven younger siblings. Djura's outstanding singing voice gained her solo parts in the school choir, but when she was offered at 16 a main role in a TV series, her father forbade her to take it. To escape an impending arranged marriage and hoping for independance, Djura fled Paris for Algiers where she wrote her first songs. In 1977 she formed the group Djur Djura, named after the Mount Djurdjura near her childhood home, first with her two sisters and later with other young Berber singers, accompained by musicians from North Africa, America, and France. Djura dedicates her songs to "all women who have been deprived of love, knowledge and freedom".

Varma fredagshälsningar från Eva

Bära och bäras

Jag tvivlar lite på att musik är ytlig underhållning, jag tror vi tar in musiken i vårt system och bärs av den. Musiken är som en vän att hålla i handen.

Därför blev det extra stora doser musik under hela flytten och särskilt under det intensiva slutet. När jag inte orkat bära mer har jag satt mig att arrangera den franska sången "Ecoutéz la complainte" som blivit sorglig sjömansvisa "Sakta över mörkgrönt vatten". Ibland behövs sorgliga sånger, men inte bara de sorgliga behövs. Jag har också sjungit mest stärkande sånger jag vet. Särskilt mycket har jag fått ut av den shetländska vaggvisan Darling, now the day is ending (Da hömin). Tack Karin Ericsson Back för denna visa!

Detta har varit mina favoriter under flytten:

Sjunga själv.
Nya sånger, ny repertoar med Irmelin. Sjömansvisor från Sverige, vaggvisor från Shetlandsöarna, en fransk folksång med norsk touche som nu får ny svensk text av mig.

Lyssna i lurar, bära flyttkartonger och köra bil.
Taj Mahal, John Lindberg Trio, Idlewild Blue

Inspiration och kraftsamling.
Karen Bach Trio, jazzpianist från Köpenhamn, särskilt hennes låt Ping-pong music. Färöisk Kingo-psalm sjungen av församlingen i Tjörnúvik, Cheikha Rimitti rai-queen, Tim Eriksen amerikansk folksångare.
http://www.myspace.com/karenbachtrio

Först att sjungas i den nya lyan.
Dottern sjöng Phineas and Ferb-sånger och jag sjöng den shetländska vaggvisa jag lärt av Karin i Irmelin.

Först att spelas i nya lyan.
Nina Simone: My baby just cares for me

Först att dansas i nya lyan.
En balboa med goda vännen Thomas som också var bärhjälp på stora flyttdagen. Vi dansade i raggsockor till Nina Simone-låt.

Nina Simone, vilken sångerska, vilken pianist! Hon är verkligen en av mina stora favoriter. Fantastiskt att dansa till också.
Önskar er alla en skön kväll!