Nu är detta ett inlägg som innehåller både och, något av ekonomiska kalkyler kring ggruvor, säkerhet, mänsklig insats, och så den helt hjärtegripande mänskliga biten med de drabbade familjerna. Det är så klart svårt att höra och se. Men för alla er som vågar, ta gärna en titt på youtube-klippen. Jag tänker på ett citat jag såg: "Konsten är att se världens lidande, och samtidigt behålla glädjen." Jag vill inte vara en glädjedödare en solig vårdag som denna, men detta är ett ämne som engagerar mig mycket.
Två mycket intressanta artiklar. Tack David för tipset!
Ralph Nader skriver: http://www.counterpunch.org/nader04122010.html
Alan Farago skriver: http://www.counterpunch.org/farago04092010.html
Här är en av gruvarbetarna i Montcoal som tydligen inte har någon medvetenhet om säkerhet och möjligheterna att förbättra villkoren för gruvarbetare.
Interviewer: Do you feel Massey is a safe operator? Kevin answers: They treat me allright....
President Obama läser upp ett brev från en av de omkomna gruvarbetarna:
Mountain top removal.
Och ett bildspel som är en tribute till gruvarbetare i West Virginia. Med fin stämsång av unga tjejer.
tisdag 13 april 2010
måndag 12 april 2010
On the sunny side of the street
sett vitsippor. check
varit på kontoret på Oceanen. check
promenerat på soliga gator i majorna. check
skapat musik med Mats och Mikael. check
telefonmöte med RFoD under spårvagnsresa. check
sett tussilago. check
steker pannkakor och bloggar samtidigt. check
simultankapacitet.....
är glad åt solen och våren. check
sticker snart till Boogie Woogie dans.
söndag 11 april 2010
Livet från den ljusa sidan
En lång innehållsrik lördag i Stockholm. Och en lång och lite babblig blogg denna gång. Det blir nog lätt så när man sitter och är lite musik- och dansbakis sen igår. Jag hatar att sova på tåg så jag skriver hellre. En kaffe från bistron gjorde också att hjärnan vaknade till. Och orden fick helt plötsligt ett väldigt flöde, var kom det ifrån?
Jag skulle få en god placering i tävlingen "Hur mycket program kan man klämma in på en lördag?". Jag började vid lunchtid med en träff i Nätverket för folklig sång, på KMH. Susanne Rosenberg hade bjudit in nätverket att få möta KMH's sätt att jobba med folklig sång i utbildningarna till musiker och musiklärare. Det är väldigt intressant att se hur denna folkmusikinstitution har utvecklats så framgångsrikt. Det var här jag utbildade mig mellan åren 1992-95, och mycket har hänt sedan dess. Det var bra redan då, men förstås mycket mindre i sin omfattning. Idag är den fantastiska summan av 100 lärare knutna till folkmusikinstitutionen, en del jobbar kanske bara 5-10 timmar per år, andra är anställda på hel- eller deltid.
Efter lunch skulle Susanne Rosenberg, Gunnel Mauritzson, Emma Björling, Josefin Peters och jag hålla i varsin liten workshop i flerstämmig folklig sång på gehör. Jag valde en gruvarbetarsång jag skrivit texten till själv, men som utgår från en känd folksång. Därför kunde vi snabbt börja experimentera flerstämmigt utan att använda noter. Jag är nu inne i den musik-värld som Gunnar Eriksson invigt mig i, så jag valde att lära ut en rad olika kanon-tekniker. Kvart-kanon, proportionskanon, polymetrik, kaos-kanon med acceleration. Osv.
Nätverket diskuterade möjligheterna att vara yrkesverksam som folksångare/sångerska och jag berättade en del om RFoDs kulturpolitiska arbete. Om uppvaktningen av generaldirektören på Kulturrådet, om regionaliseringsprocessen och nedläggningen av Rikskonserter. Vad kommer att hända framöver med ansvaret att marknadsföra de artister som jobbar i vår genre? Vi behöver jobba mer fokuserat och effektivt med att utvidga arbetsmarknaden för de artister i vår bransch som just nu skapar en våg av nyskapande kreativ konstnärlig musik.
Efter en lyckad nätverksträff svidade jag snabbt om för en lååång ute-kväll. Om man är en upptagen yrkeskvinna får sånt inte ta lång tid. 5 minuter att byta klänning och packa ner dans-skor och fest-skor. Klart!
Kvällen i Stockholms nöjesliv började på Stadsteatern med en mycket speciell upplevelse. Min bonusdotter Anna gör en stor roll i pjäsen Kontrakt med Gud. Jag skulle nu se denna för första gången. Klart att det är extra roligt och spännande att få uppleva det. Jag har ju kännt Anna sen hon var 5 år. Nu är hon redan vuxen och gör en strålande karriär som skådespelerska. Det är fantastiskt! Hon gjorde en jättefin tolkning av sin rollfigur Sandra.
Min nära kära vän Helen och jag var helhjärtade kulturtanter och teaterkonsumenter.
Vi gick vidare från Stadsteatern och tog ett glas rött på Rubys Grill, en mysig krog i Gamla Stan. En hel del skratt och fnitter om livets allvarligaste frågor. Tack tack tack för att jag har såna vänner!
Eftersom jag är gravt beroende av lindy hop så drog jag vidare till Chicago. Levande musik och skön stämning. Ganska lugn kväll på Chicago dock. På onsdagarna kan det vara mycket mer folk, nu ca 100 pers. På bilden här har bandet just gått av scen och det ser lite glesare ut än var det faktiskt var.
Med tanke på min ledbandsskada så tar jag det lite lugnt fortfarande. Några danser på raken, sedan vila. Här sitter jag i Chicagos snygga soffa med en fruktdrink.
Mycket trevligt att råka på goda vännen Johannes som följt med i gruvsång-racet och kommit och lyssnat på konsert förra sommaren. Vid midnatt spelade en DJ blues, kul att prova på med dags ändå att dra vidare.
På KMH var det nog full fart tänkte jag. Bäst att kolla läget på LÅT-festen där, och det fanns möjlighet att få återse vännen Annika från tiden med Rosenbergs Sjua. Tyvärr kom jag för sent och missade den chansen, attans osis, jag skulle hållit bättre koll på klockan. LÅT var ändå inne i ett skede där de flesta försjunkit med sina fioler i jam. Det är inte riktigt min grej att gå omkring mellan öar av musiker som kommit in i jam-trans. Jo, det kan vara väldigt mysigt på spelmansstämmor, men det funkar inte riktigt när man kommer alldeles för sent till en fest och inte har kommit in i det från början. Det bästa var att återse flera gamla vänner, spelkompisar, studiekamrater, fd elever till mig.
Livet från den ljusa sidan, en ny dag är här, och vi ska dricka kaffe i skogen när jag kommer hem!
Eva
Jag skulle få en god placering i tävlingen "Hur mycket program kan man klämma in på en lördag?". Jag började vid lunchtid med en träff i Nätverket för folklig sång, på KMH. Susanne Rosenberg hade bjudit in nätverket att få möta KMH's sätt att jobba med folklig sång i utbildningarna till musiker och musiklärare. Det är väldigt intressant att se hur denna folkmusikinstitution har utvecklats så framgångsrikt. Det var här jag utbildade mig mellan åren 1992-95, och mycket har hänt sedan dess. Det var bra redan då, men förstås mycket mindre i sin omfattning. Idag är den fantastiska summan av 100 lärare knutna till folkmusikinstitutionen, en del jobbar kanske bara 5-10 timmar per år, andra är anställda på hel- eller deltid.
Efter lunch skulle Susanne Rosenberg, Gunnel Mauritzson, Emma Björling, Josefin Peters och jag hålla i varsin liten workshop i flerstämmig folklig sång på gehör. Jag valde en gruvarbetarsång jag skrivit texten till själv, men som utgår från en känd folksång. Därför kunde vi snabbt börja experimentera flerstämmigt utan att använda noter. Jag är nu inne i den musik-värld som Gunnar Eriksson invigt mig i, så jag valde att lära ut en rad olika kanon-tekniker. Kvart-kanon, proportionskanon, polymetrik, kaos-kanon med acceleration. Osv.
Nätverket diskuterade möjligheterna att vara yrkesverksam som folksångare/sångerska och jag berättade en del om RFoDs kulturpolitiska arbete. Om uppvaktningen av generaldirektören på Kulturrådet, om regionaliseringsprocessen och nedläggningen av Rikskonserter. Vad kommer att hända framöver med ansvaret att marknadsföra de artister som jobbar i vår genre? Vi behöver jobba mer fokuserat och effektivt med att utvidga arbetsmarknaden för de artister i vår bransch som just nu skapar en våg av nyskapande kreativ konstnärlig musik.
Efter en lyckad nätverksträff svidade jag snabbt om för en lååång ute-kväll. Om man är en upptagen yrkeskvinna får sånt inte ta lång tid. 5 minuter att byta klänning och packa ner dans-skor och fest-skor. Klart!
Kvällen i Stockholms nöjesliv började på Stadsteatern med en mycket speciell upplevelse. Min bonusdotter Anna gör en stor roll i pjäsen Kontrakt med Gud. Jag skulle nu se denna för första gången. Klart att det är extra roligt och spännande att få uppleva det. Jag har ju kännt Anna sen hon var 5 år. Nu är hon redan vuxen och gör en strålande karriär som skådespelerska. Det är fantastiskt! Hon gjorde en jättefin tolkning av sin rollfigur Sandra.
Min nära kära vän Helen och jag var helhjärtade kulturtanter och teaterkonsumenter.
Vi gick vidare från Stadsteatern och tog ett glas rött på Rubys Grill, en mysig krog i Gamla Stan. En hel del skratt och fnitter om livets allvarligaste frågor. Tack tack tack för att jag har såna vänner!
Eftersom jag är gravt beroende av lindy hop så drog jag vidare till Chicago. Levande musik och skön stämning. Ganska lugn kväll på Chicago dock. På onsdagarna kan det vara mycket mer folk, nu ca 100 pers. På bilden här har bandet just gått av scen och det ser lite glesare ut än var det faktiskt var.
Med tanke på min ledbandsskada så tar jag det lite lugnt fortfarande. Några danser på raken, sedan vila. Här sitter jag i Chicagos snygga soffa med en fruktdrink.
Mycket trevligt att råka på goda vännen Johannes som följt med i gruvsång-racet och kommit och lyssnat på konsert förra sommaren. Vid midnatt spelade en DJ blues, kul att prova på med dags ändå att dra vidare.På KMH var det nog full fart tänkte jag. Bäst att kolla läget på LÅT-festen där, och det fanns möjlighet att få återse vännen Annika från tiden med Rosenbergs Sjua. Tyvärr kom jag för sent och missade den chansen, attans osis, jag skulle hållit bättre koll på klockan. LÅT var ändå inne i ett skede där de flesta försjunkit med sina fioler i jam. Det är inte riktigt min grej att gå omkring mellan öar av musiker som kommit in i jam-trans. Jo, det kan vara väldigt mysigt på spelmansstämmor, men det funkar inte riktigt när man kommer alldeles för sent till en fest och inte har kommit in i det från början. Det bästa var att återse flera gamla vänner, spelkompisar, studiekamrater, fd elever till mig.
Livet från den ljusa sidan, en ny dag är här, och vi ska dricka kaffe i skogen när jag kommer hem!
Eva
lördag 10 april 2010
Tåget mitt andra hem?
En strålande solig morgon i Göteborg. Jag har läst tidningen och ätit frukost på centralen i Gbg. Morgonen är vacker, människorna är vackra.
Krokusarna sträcker sig som paraboler mot solen.
Nu gungar X2000 fram över västgötaslätten och jag skulle kunna försöka sova och ta igen lite sömn. Men det finns så mycket spännande som jag vill göra. Jag summerar tankarna efter gårdagens sångmöte i Skövde och vill dela med mig av en trailer för dokumentär om Sacred Harp, sångstilen som finns kring flerstämmiga acapella psalmer på den amerikanska landsbygden. Tidig musik som överlevt utanför institutionerna. Den sjungs ofta med mycket kraft, de som upplevt detta säger att det är som att möta en vägg av ljud, en vägg av sång.
Under gårdagens kurs i Skövde lärde jag ut en av mina favoriter ur Sacred Harp:
Now shall my inward joys arise
and burst into a song.
Allmighty love inspires my heart
and pleasure tunes my tounge.
Idag ska jag lära ut gruvarbetarsånger. Den tunga industrins folkmusik. I mitt bakhuvud hör jag alla möjliga olika röster som jag funnit på youtube kring de senaste kolgruveolyckorna i USA och i Kina. Den av lycka gråtande räddningsarbetaren som upprepar. -" det var inte förgäves, det var inte förgäves. En annan räddningsarbetare som berättar om hur det var att vara först på plats och finna de instängda efter mer än en veckas räddningsarbete, hur de såg små ljuspunkter från de försvunna som signalerade. Jag hör också hur beslutsfattare lirkar med vackra ord men egentligen inte tar på sig ansvaret att ekonomisk vinning faktiskt går före människors säkerhet och liv. Upper Big Bransch Mine i Montcoal, Massey Energy, West Virginia, har under det senaste året haft 641 anmälningar om brist i säkerhet och mindre olyckshändelser. 29 gruvarbetare miste livet i en explosion för en dryg vecka sedan i deras gruva. En intervju med en av deras gruvarbetare är en intressant inblick i hur lite medvetenhet och utbildning i säkerhetsfrågor som gruvarbetarna själva har. Eller så har det skickat fram en gruvarbetare som inte tillåts säga något som skulle skada företagets rykte. Här är en sång av en förmodad gruvarbetare i West Virginia som kämpar för att staten West Va ska behålla sina jobb inom gruvindustrin. En mycket stolt sång.
Jeff Furrow from West Virginia sings about coal mining:
Where's your pride?
Alla dessa olika röster. Det är så intressant, så intressant. hur vi människor kan hantera de existensiella frågorna kring liv och död och arbete, om jobb och välfärd. Om det självklara att vi ska konsumera elektricitet. Om hjälteinsatser. Om familjefäder som ger sitt liv för att försörja sin familj. Om vanliga människor. ja, det är så intressant, jag tröttnar aldrig på att försöka kartlägga detta.
Sköt om er denna vackra vårdag!
Eva
fredag 9 april 2010
Blommigt eller prickigt för fest?
Ikväll är det ompackning som gäller. Jag kom just hem från en heldag i Skövde där jag var kursledare tillsammans med Gunnar Eriksson. Våra fina kursdeltagare var alla kyrkomusiker och körledare, som nu fick sjunga Gunnars arrangemang och ta del av folksång-coachning av mig.
Imorgon bär det av till Stockholm. Jag packar väskan med nya noter och sångarrangemang, jag ska vara inspiratör på Kungliga Musikhögskolan. De ska få sjunga gruvarbetarsånger. Sen ska jag få se min bonusdotter Anna spela teater på Stadsteatern. Det ska bli så roligt! Och efter det blir det dans. Hur många dansskor ska jag ta med? Först dans på KMH, och deras vårfest LÅT. Sen fortsätter jag till Chicago, lördags-swingdans, nattsudd och galej. I min nya klänning från Kapp Ahl Vintage. Den här gången hängde jag lite på låset, kollektionen släpptes idag och jag passade på i Skövde efter arbetsdagens slut. Jag hade väldigt svårt att välja bland tre klänningar, så det blev två.....och det kändes fint att få blomma ut till ett så facilt pris.
Nu ska här dansas i nya klänningar!
Måste packa vidare nu, och hinna få en stunds vila.
Varma vårhälsningar från Eva
Imorgon bär det av till Stockholm. Jag packar väskan med nya noter och sångarrangemang, jag ska vara inspiratör på Kungliga Musikhögskolan. De ska få sjunga gruvarbetarsånger. Sen ska jag få se min bonusdotter Anna spela teater på Stadsteatern. Det ska bli så roligt! Och efter det blir det dans. Hur många dansskor ska jag ta med? Först dans på KMH, och deras vårfest LÅT. Sen fortsätter jag till Chicago, lördags-swingdans, nattsudd och galej. I min nya klänning från Kapp Ahl Vintage. Den här gången hängde jag lite på låset, kollektionen släpptes idag och jag passade på i Skövde efter arbetsdagens slut. Jag hade väldigt svårt att välja bland tre klänningar, så det blev två.....och det kändes fint att få blomma ut till ett så facilt pris.
Nu ska här dansas i nya klänningar!
Måste packa vidare nu, och hinna få en stunds vila.
Varma vårhälsningar från Eva
torsdag 8 april 2010
Igår kväll under hemresan från Stockholm var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Samma idag, ögonen känns inte riktigt vakna.
Smågrått och regnigt väder. Någonstans bakom mina ögon bor tårarna. Wangjialing-gruvan, räddningsarbetarnas glädjetårar. Och sorgetårar. Sorg över världens energiproblem, att vi måste än idag skaffa fram kol till varje pris.
Som tur var hade jag ett roligt möte på Konstepidemien. Möta en av de bästa berättarna och musikerna i Göteborg, Ola Karlberg. Jag har såå fina minnen från föreställningar jag sett honom göra på Falu Folkmusikfestival.
Vi satt på det vackra fiket på Epidemien. Bara den miljön gör att
mina livsandar återvänder.
Vi som är här,
så långt bort
från verkligheten för de kinesiska kolgruvearbetarna.
Vi som kan sitta och dricka grönt te i Göteborgs vackraste kafé,
på Epidemien.
Öppna ögonen
för detta.
Jag vill ta vara på allt det
vackra jag ser
runt omkring mig.
Det finns gruvarbetarsånger från norra Norge har jag lärt mig idag. Jag har gjort research och fick prata med Agge Theander. Han hade koll!! Det var bra nyheter, jag visste att det skulle finnas nåt.
Och inte bara det. Jag har i min stora trötthet försökt pigga upp mig med Emmaus, Röda Korset, och Stadsmissionens second hand i Alelyckan.
Några loppisfynd kan förgylla den tröttaste dag.
Sild er godt.
Jag har försökt komma fram till det viktigaste, och orden försöker komma fram ur min kropp. Kanske tröttheten gör att jag inte orkar kämpa emot. Varken inta försvar eller fly. Bara sakta och stilla leta sig fram igen till ett fint möte.
Våra fina tuplaner som åldras med fantastisk skönhet.
En ensam boogie woogie i köket på kvällen.
Krafterna definitivt på framgång igen.
En dans i min nya hatt som jag fann på Stadsmissionen, en hatt från Italien. Vi lyssnade på Mike Sanchez.
Samma idag, ögonen känns inte riktigt vakna.
Smågrått och regnigt väder. Någonstans bakom mina ögon bor tårarna. Wangjialing-gruvan, räddningsarbetarnas glädjetårar. Och sorgetårar. Sorg över världens energiproblem, att vi måste än idag skaffa fram kol till varje pris.
Som tur var hade jag ett roligt möte på Konstepidemien. Möta en av de bästa berättarna och musikerna i Göteborg, Ola Karlberg. Jag har såå fina minnen från föreställningar jag sett honom göra på Falu Folkmusikfestival.
Vi satt på det vackra fiket på Epidemien. Bara den miljön gör att
mina livsandar återvänder.
Vi som är här,
så långt bort
från verkligheten för de kinesiska kolgruvearbetarna.
Vi som kan sitta och dricka grönt te i Göteborgs vackraste kafé,
på Epidemien.
Öppna ögonen
för detta.
Jag vill ta vara på allt det
vackra jag ser
runt omkring mig.
Det finns gruvarbetarsånger från norra Norge har jag lärt mig idag. Jag har gjort research och fick prata med Agge Theander. Han hade koll!! Det var bra nyheter, jag visste att det skulle finnas nåt.
Och inte bara det. Jag har i min stora trötthet försökt pigga upp mig med Emmaus, Röda Korset, och Stadsmissionens second hand i Alelyckan.
Några loppisfynd kan förgylla den tröttaste dag.
Sild er godt.
Jag har försökt komma fram till det viktigaste, och orden försöker komma fram ur min kropp. Kanske tröttheten gör att jag inte orkar kämpa emot. Varken inta försvar eller fly. Bara sakta och stilla leta sig fram igen till ett fint möte.
Våra fina tuplaner som åldras med fantastisk skönhet.
En ensam boogie woogie i köket på kvällen.
Krafterna definitivt på framgång igen.
En dans i min nya hatt som jag fann på Stadsmissionen, en hatt från Italien. Vi lyssnade på Mike Sanchez.
Hej!
Kaffe och youtube till frukost.
Räddningsarbetet i Kina pågår fortfarande, och jag letar nu efter nyheter om att fler gruvarbetare kunnat räddas. Det är fantastiskt att höra om de som överlevt. Och det finns tecken på liv bland de instängda fortfarande. Här är ytterligare ett klipp där det är så underbart att se hur den evakuerade gruvarbetaren vinkar och hur räddningsarbetare håller hans händer sen.
Jag har mitt djupaste medkännande med dessa gruvarbetare och deras familjer. Varför detta griper tag i mig mer och mer för varje år vet jag inte, kanske det kommer sig av att ha växt upp i en gruvstad, Falun.
Kram, Eva
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)