Livet från den ljusa sidan

En lång innehållsrik lördag i Stockholm. Och en lång och lite babblig blogg denna gång. Det blir nog lätt så när man sitter och är lite musik- och dansbakis sen igår. Jag hatar att sova på tåg så jag skriver hellre. En kaffe från bistron gjorde också att hjärnan vaknade till. Och orden fick helt plötsligt ett väldigt flöde, var kom det ifrån?

Jag skulle få en god placering i tävlingen "Hur mycket program kan man klämma in på en lördag?". Jag började vid lunchtid med en träff i Nätverket för folklig sång, på KMH. Susanne Rosenberg hade bjudit in nätverket att få möta KMH's sätt att jobba med folklig sång i utbildningarna till musiker och musiklärare. Det är väldigt intressant att se hur denna folkmusikinstitution har utvecklats så framgångsrikt. Det var här jag utbildade mig mellan åren 1992-95, och mycket har hänt sedan dess. Det var bra redan då, men förstås mycket mindre i sin omfattning. Idag är den fantastiska summan av 100 lärare knutna till folkmusikinstitutionen, en del jobbar kanske bara 5-10 timmar per år, andra är anställda på hel- eller deltid.

Efter lunch skulle Susanne Rosenberg, Gunnel Mauritzson, Emma Björling, Josefin Peters och jag hålla i varsin liten workshop i flerstämmig folklig sång på gehör. Jag valde en gruvarbetarsång jag skrivit texten till själv, men som utgår från en känd folksång. Därför kunde vi snabbt börja experimentera flerstämmigt utan att använda noter. Jag är nu inne i den musik-värld som Gunnar Eriksson invigt mig i, så jag valde att lära ut en rad olika kanon-tekniker. Kvart-kanon, proportionskanon, polymetrik, kaos-kanon med acceleration. Osv.
Nätverket diskuterade möjligheterna att vara yrkesverksam som folksångare/sångerska och jag berättade en del om RFoDs kulturpolitiska arbete. Om uppvaktningen av generaldirektören på Kulturrådet, om regionaliseringsprocessen och nedläggningen av Rikskonserter. Vad kommer att hända framöver med ansvaret att marknadsföra de artister som jobbar i vår genre? Vi behöver jobba mer fokuserat och effektivt med att utvidga arbetsmarknaden för de artister i vår bransch som just nu skapar en våg av nyskapande kreativ konstnärlig musik.

Efter en lyckad nätverksträff svidade jag snabbt om för en lååång ute-kväll. Om man är en upptagen yrkeskvinna får sånt inte ta lång tid. 5 minuter att byta klänning och packa ner dans-skor och fest-skor. Klart!

Kvällen i Stockholms nöjesliv började på Stadsteatern med en mycket speciell upplevelse. Min bonusdotter Anna gör en stor roll i pjäsen Kontrakt med Gud. Jag skulle nu se denna för första gången. Klart att det är extra roligt och spännande att få uppleva det. Jag har ju kännt Anna sen hon var 5 år. Nu är hon redan vuxen och gör en strålande karriär som skådespelerska. Det är fantastiskt! Hon gjorde en jättefin tolkning av sin rollfigur Sandra.

Min nära kära vän Helen och jag var helhjärtade kulturtanter och teaterkonsumenter.
Vi gick vidare från Stadsteatern och tog ett glas rött på Rubys Grill, en mysig krog i Gamla Stan. En hel del skratt och fnitter om livets allvarligaste frågor. Tack tack tack för att jag har såna vänner!
Eftersom jag är gravt beroende av lindy hop så drog jag vidare till Chicago. Levande musik och skön stämning. Ganska lugn kväll på Chicago dock. På onsdagarna kan det vara mycket mer folk, nu ca 100 pers. På bilden här har bandet just gått av scen och det ser lite glesare ut än var det faktiskt var.
Med tanke på min ledbandsskada så tar jag det lite lugnt fortfarande. Några danser på raken, sedan vila. Här sitter jag i Chicagos snygga soffa med en fruktdrink.
Mycket trevligt att råka på goda vännen Johannes som följt med i gruvsång-racet och kommit och lyssnat på konsert förra sommaren. Vid midnatt spelade en DJ blues, kul att prova på med dags ändå att dra vidare.

På KMH var det nog full fart tänkte jag. Bäst att kolla läget på LÅT-festen där, och det fanns möjlighet att få återse vännen Annika från tiden med Rosenbergs Sjua. Tyvärr kom jag för sent och missade den chansen, attans osis, jag skulle hållit bättre koll på klockan. LÅT var ändå inne i ett skede där de flesta försjunkit med sina fioler i jam. Det är inte riktigt min grej att gå omkring mellan öar av musiker som kommit in i jam-trans. Jo, det kan vara väldigt mysigt på spelmansstämmor, men det funkar inte riktigt när man kommer alldeles för sent till en fest och inte har kommit in i det från början. Det bästa var att återse flera gamla vänner, spelkompisar, studiekamrater, fd elever till mig.

Livet från den ljusa sidan, en ny dag är här, och vi ska dricka kaffe i skogen när jag kommer hem!
Eva