Igår kväll under hemresan från Stockholm var jag så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.



Samma idag, ögonen känns inte riktigt vakna.
Smågrått och regnigt väder. Någonstans bakom mina ögon bor tårarna. Wangjialing-gruvan, räddningsarbetarnas glädjetårar. Och sorgetårar. Sorg över världens energiproblem, att vi måste än idag skaffa fram kol till varje pris.

Som tur var hade jag ett roligt möte på Konstepidemien. Möta en av de bästa berättarna och musikerna i Göteborg, Ola Karlberg. Jag har såå fina minnen från föreställningar jag sett honom göra på Falu Folkmusikfestival.


Vi satt på det vackra fiket på Epidemien. Bara den miljön gör att
mina livsandar återvänder.

Vi som är här,
så långt bort
från verkligheten för de kinesiska kolgruvearbetarna.
Vi som kan sitta och dricka grönt te i Göteborgs vackraste kafé,
på Epidemien.


Öppna ögonen
för detta.


Jag vill ta vara på allt det
vackra jag ser
runt omkring mig.



Det finns gruvarbetarsånger från norra Norge har jag lärt mig idag. Jag har gjort research och fick prata med Agge Theander. Han hade koll!! Det var bra nyheter, jag visste att det skulle finnas nåt.
Och inte bara det. Jag har i min stora trötthet försökt pigga upp mig med Emmaus, Röda Korset, och Stadsmissionens second hand i Alelyckan.
Några loppisfynd kan förgylla den tröttaste dag.
Sild er godt.


Jag har försökt komma fram till det viktigaste, och orden försöker komma fram ur min kropp. Kanske tröttheten gör att jag inte orkar kämpa emot. Varken inta försvar eller fly. Bara sakta och stilla leta sig fram igen till ett fint möte.

Våra fina tuplaner som åldras med fantastisk skönhet.

En ensam boogie woogie i köket på kvällen.


Krafterna definitivt på framgång igen.
En dans i min nya hatt som jag fann på Stadsmissionen, en hatt från Italien. Vi lyssnade på Mike Sanchez.