fredag 1 april 2011

Röda stövlar, marknadsföring och järnvägskafeet i Kil

Det är inget april-skämt detta, men jag fann igår ett par röda stövlar på Röda Korset i Arvika. För 10 kr! Ett par nya stövlar kan verkligen lysa upp tillvaron, och hur svårt är det inte att hitta stövlar som ser ut som man vill att de ska vara? Och där finner jag dessa röda, och i rätt storlek, sitter som gjutet. Återvinning = grön framtid = bra för alla. Jag säger bara det, Röda Korset i Arvika har försett mig med så roliga shoppingupplevelser genom alla år jag varit på Ingesund.

Nu har jag haft min sista föreläsning för läsåret i kursen "Att vara frilansmusiker". Det känns viktigt att musikstudenter får så pass mycket kunskap med sig i detta redan under utbildningstiden, så att de ska kunna navigera så bra som möjligt i sin kommande verksamhet, i livet efter Musikhögskolan.
Det handlar om frilansmusikerns utrymme på en marknad som både innehåller kulturbidrag/stipendier och en verklighet med entreprenörsskap, tillgång och efterfrågan, marknadens krafter. Vår verklighet befinner sig ofta i ett spänningsfält mellan dessa båda poler.

Igår pratade vi mest om marknadsföring, och vikten av att lägga tid på att grundarbeta vad vi vill kommunicera. Finna tydlighet.
För att göra en bra marknadsföring behöver vi definiera vårt projekt, ena gruppen, komma överens om vart vi vill och hur vi kommer dit, kortsiktiga och långsiktiga mål. Varje gång vi använder oss av specifika mål får vi hjälp att rikta våra inneboende krafter dit, vår uppmärksamhet dit. Att vara verksam som frilansmusiker är i högsta grad en konst att hålla många bollar i luften samtidigt (risk för att bli splittrad) och att ta vara på sina inneboende resurser, inre tillgångar i sin egen person, att orka driva framåt mot de uppsatta målen.

Kil-svackan…..som den kallas av oss gästlärare som reser mellan Göteborg och Arvika. En klassiker, tågbytet i Kil som ofta är en timmes väntan. Kilsvackan beklagas och avhandlas i princip varje gång på det sunkiga lärarboendet "Åsen", det ingår liksom i rutinen, som ett socialt kitt.

Men jag har alltid gillat Kil. För min morfar åkte dit i sitt jobb som post-tjänsteman. Han jobbade på postvagnen, tåget, som for mellan Falun och Kil.
De finns fler glädjeämnen i Kil. Min hemliga bok-skattkista…..fynden denna resa blev tre nyutgivna snygga diktböcker av nutida poeter. Kan alltid vara en viktig ny upptäckt i sökandet efter bra textförfattare till ny musik…


Och så har vi förstås järnvägsfiket i Kil. Jag blev så glad att de hade morgonöppet idag så jag kunde köpa kaffe. De öppnar kl 6 på vardagmornarna. Härligt! Hur kul är det att sitta på en tågstation i tre kvart, med kaffeabstinens, och spana in i ett mörkt och stängt kafé? I Kil behöver man inte lida. Hembakat bröd och gott kaffe, och jättetrevlig personal. Vid borden sitter några stamgäster i pensionsålder, farbröder med helt underbar bred Värmländsk dialekt. "Snart kömmer pöjkera" - "Jovisst". Och strax kom ett helt gäng byggnadsarbetare in på fiket.



Bortom stationsplan ligger genomfarten i Kil, raggar-stritan.
Dags att ta helg snart, bara några uppgifter till på skrivbordet i vårt fina kontorslandskap högst upp på Oceanen. Älskar utsikten från mitt fönster, ut över kanalen, Sjöfartsmuseet.
Varma hälsningar, Eva

1 kommentar:

  1. Du är en fena på att lukta dig till alla dessa nästan bortglömda oaser, som jvgs-caféet i Kil. Underbart!

    SvaraRadera