Igår kväll såg jag min dotter komma gående med en nyfunnen kompis. De småpratade med varandra där i kvällsolen när de gick mot oss. Då upplevde jag ett sånt där ögonblick av stor inre glädje och tacksamhet, hur de till synes små händelserna som är vår vardag egentligen är så enormt stora.
Att flytta och etablera nya kontakter, det tar tid. Och vi vuxna kan inte veta hur barnen väljer att göra. Var och en väljer själv så klart. Ting tar tid.....
T.T.T. slit och vet,
ting tar tid.
Gruk
En dag innehåller så mycket.
Sångövning idag. Jag minns ett kapitel i Den oändliga historien (Michael Ende) där Bastian möter ett sjöfarande folk vid dimhavet. För att färdas över dimhavet måste skepparna, alltid två eller flera, sjunga tillsammans och rikta sin vilja i samma riktning. På så sätt klarar de att ta sig fram, samt att inte åka vilse på dimhavet.
Är det inte ofta så?
Stämmer detta? Jag sjunger, därför är jag till?
Det finns en väldig lockelse i att musiken i sin energi tilltalar mig med all sin renhet.
Musiken finns där som en fyr på dimhavet.
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar