Igår kväll såg jag min dotter komma gående med en nyfunnen kompis. De småpratade med varandra där i kvällsolen när de gick mot oss. Då upplevde jag ett sånt där ögonblick av stor inre glädje och tacksamhet, hur de till synes små händelserna som är vår vardag egentligen är så enormt stora.
Att flytta och etablera nya kontakter, det tar tid. Och vi vuxna kan inte veta hur barnen väljer att göra. Var och en väljer själv så klart. Ting tar tid.....
T.T.T. slit och vet, ting tar tid.
Gruk
En dag innehåller så mycket. Sångövning idag. Jag minns ett kapitel i Den oändliga historien (Michael Ende) där Bastian möter ett sjöfarande folk vid dimhavet. För att färdas över dimhavet måste skepparna, alltid två eller flera, sjunga tillsammans och rikta sin vilja i samma riktning. På så sätt klarar de att ta sig fram, samt att inte åka vilse på dimhavet.
Är det inte ofta så?
Stämmer detta? Jag sjunger, därför är jag till? Det finns en väldig lockelse i att musiken i sin energi tilltalar mig med all sin renhet.
Vi bor granne med hästar nu, och jag ser dem rusa i hagen på mornarna. Det är en sådan kraft i deras rus! Och tack och lov fick jag en kort stunds dans-rus igår, fast kroppen inte riktigt hade orken ännu. Sinnet vill, men kroppen är svag. Ingen fara, jag tror säkert att jag snart har tillbaka all den vanliga energin. Så på sätt och vis bådar det gott att jag faktiskt haft en stunds dans igår kväll.
Musiken flödar, jag ska snart göra konsert i Finland med Irmelin. Och direkt efter det en turné med gitarristen Simon Stålspets. Nytt samarbete också med Hannu Kella, ackordeon. Massor av sånger ska aktiveras i hela mig. De vilar och gror tills det är dags, sen ska de finslipas till konsertform, och så väl där är det bara att kasta sig ut. Då kopplas intellektet bort och sångerna får leva sitt eget liv med musiken.
RFoD är inne i stora skeenden. Vi närmar oss vår stora Folk- och Världsmusikgala 16 april i Göteborg, på Konserthuset. Missa inte denna stora fest och prisgala. Dessutom ska RFoD klara en hel del omstöpningar i kulturlivet. Vi behöver höja våra röster för att Stallet ska fortleva. Vi behöver alla medlemmar vi har, och många nya också. Enskilda såväl som medlemsföreningar. Kom med vet ja! All info om medlemskap finns på www.rfod.se
Imorgon landar Minna Raskinen (från Kouvola i Finland) i Göteborg och vi ser fram emot 4 intensiva kreativa repdagar med henne. Det är Minna på kantele, jag på sång, Mikael Godée på sopransaxofon, Mats Eriksson på gitarr. Det vi som trio påbörjat ska nu utvecklas med vår finska gästmusiker. Det ska bli så spännande och roligt!
Så tycker jag det är med det mesta, det är verkligen spännande, ofta arbetskrävande, och när man kan ge själv får man ofta tillbaka. Och i musikens värld är summan tillsammans större än de olika delarna var för sig. Så vi har förtröstan att vi ska få ett par givande dagar nu. På fredagen har vi även stormöte med vår femte medarbetare: Gabriella Persson, grafisk design. Hon har många viktiga pusselbitar till vårt projekt. Det visuella är en väsentlig bit av helheten, och vi som jobbar med ljud har ofta inte riktigt tid och kunskap att få till det i den aspekten.
Vårt första delmål är en turné på Färöarna i sommar. Senare planeras fler turnéer, både i Sverige och utomlands.
Kålltorps Konditori, där Gabriella och jag haft en del Nordic Wedding Music-möten. Om sångboken som vi har i pipeline...... Vacker god natt önskas er alla! Eva
Regis Gisavo från Madagaskar. Idag har jag behövt lyssna på afrikansk musik när jag åkt spårvagn, och detta dök upp ur mina gömmor. Det finns en underbar cd som heter Stories from the sea, med Regis Gisavo (dragspelare från Madagaskar), Louis Mhlanga (gitarrist från Sydafrika) och David Mirandon (trumset). På denna cd finns låten Tsyka Holy, som här verkar vara i en live-version från youtube. Louis Mhlanga har jag haft glädjen att träffa i Johannesburg och han gjorde ett studioinhopp när Paul Hanmer och jag spelade in vår musik.
Ja, mycket fint dragspel har det blivit idag, inte bara på spårvagnen. Jag har repat med dragspelaren Hannu Kella från Tsuumi Sound System, Finland. Hannu har enormt mycket musik i sinnet. Vi ska spela vår första konsert den 17 april, i Härlanda kyrka i Göteborg.
Byta mössor. Nu får jag inte tillbaka min svarta, den har min dotter tagit.
Nu sitter vi på tåget hem från en finfin helg i Dalarna. Igår hade jag kurs för 15 kvinnor som sjunger i två olika sånggrupper, vi hade jätteroligt! Varje kurs blir helt unik, beroende på vem som kommit dit. Fokus denna gång var på sånger som svänger, sånger med underfundiga texter, små-polskor och valser.
Sol.
Nysnö. Min bror, hans närakära, min dotter och jag. Mina närakära. Extended family.
Sång. Kaffe. Sång. Laga mat och prata med en bästis. Mera sol. Mycket snö. Tåg. Kaffe. Här och nu. Glad och nyfiken. Trött och människa.
Idag åker jag till Stockholm. Irmelin ska repa, Maria Misgeld, Karin Ericsson Back och jag. Fantastiskt roligt!
Och imrgon ska vi sitta i möte hela dagen, VU och kansliet i RFoD. Viktiga diskussioner om hur vi ska säkra Stallets framtid. För vi tror verkligen att den typen av scen behövs i Stockholm. Det är en mindre scen, och det behövs just scener i det formatet där publik och musiker kommer nära varandra. Just det utbud och den verksamhet som finns på Stallet saknar motsvarighet i Stockholm och det skulle vara väldig förlust att lägga ner. I ett enda pennstreck kan fungerande verksamhet försvinna, sånt som tagit 10 år att bygga upp. Så kom med och visa vad ni tycker! Vi behöver många röster för Stallet.
När det är många saker som kräver vår kamp-vilja och solidaritet så får vi ta till vara de vackra guldkornen i vardagen. Det faktum att våren är på väg. Ljuset ger oss ny energi att klara av det vi står i. Stanna upp och njut.
Och här är en favorit bland Miranda July's underfundiga kortfilmer:
Många fantastiska upplevelser har utspelat sig på Stallet Folk och Världsmusik i Stockholm. Här är ett av mina favoritminnen, 2006, Mattias Pèrez och jag släppte vår första cd. Ett personligt minne. Och alla som varit någongång på Stallet, som artist eller publik eller dansare, har säkert sina egna personliga minnen. Stallet är en scen för levande musik, och engagerar främst artister bosatta i Sverige, och drivs av RFoD, Riksförbundet för Folkmusik och Dans. Som ordförande i RFoD vill jag nu uppmuntra er alla att komma med era synpunkter på vad scenen och dansgolvet Stallet Folk- och Världsmusik betyder för Stockholm och landet i stort.
Vi ska nu i vår ska vända oss till alla som berörs av Stallets verksamhet och opinionsbilda för Stallets framtid. Vill ni hjälpa oss och skriva ett brev om er syn på Stallets betydelse? Stallet har inte bara en funktion i Stockholms kulturliv utan betyder mycket som nationalscen för hela landet.
Stockholms Stad har i januari gett besked till Stallet att de inte längre tänker stödja verksamheten. Bidraget halveras 2011 och ska tas bort helt 2012. Detta får givetvis stora konsekvenser för verksamheten på Stallet. Statens Kulturråd ställer sig också undrande till denna hastiga omställning då Stockholms Stad tidigare har visat uppskattning för verksamheten på Stallet. Statens Kulturråd har också sagt att de tänker fortsätta stödja Stallet, men som vanligt gäller det att man har lokalt stöd för att åtnjuta statligt stöd. Stallets mål och mening är att vara ett vattenhål för folk- och världsmusik och dans. Det som gjort oss unika är den stora bredden av nordiskt och invandrat och att här har artister bosatta i Sverige kunna visa sin konstnärliga kreativitet. Stallet är också en plats för kompetensutveckling i vår genre, här görs seminarier och kurser. Skolföreställningar och danskvällar står också på verksamhetslistan.
Här vill jag gärna dela med mig av en intervju med Wadah Khanfar, chef på Al Jazeera. Det är stora saker som händer med den demokratiska revolutionen i arabvärlden. En intervjuare frågar i slutet vad vi i väst kan göra? Wadah Khanfar svarar att Al Jazeera redan märkt att väst visar att vi bryr oss, att vi surfar in och tar del av nyheterna och att det civila folket på gatan på så sätt blir sedda. De unga i dessa länder som har tillgång till internet har blivit medvetna om univeriella värden och frihetens möjlighet. Vi i väst behöver fortsätta knyta kontakter med denna unga generation och deras föräldrar, som även de gått ut på gatorna för att stötta sina ungdomar. De totalitära regimerna har bett föräldrarna hämta hem sina vilseledda tonåringar, men föräldrarna har istället ställt sig på de unga fredliga demonstranternas sida. De unga har lyckats kombinera förmågan att bära drömmen om en annan framtid, ett fritt och demokratiskt styre, och samtidigt vara så realistiska att de utan att skapa kaos fortsatt kräva de totalitära regimernas avgång. Ja, just nu händer det historiska saker!
Nu får gärna vårvärmen komma lite närmare Göteborg. Under tiden njuter jag av vårlökar i kruka som jag fått av mamma, det är som att ha en vår-rabatt hemma i köket. Kungsängslilja söker solen allt vad den kan.
Nu en fråga till alla förare som dansar pardans. I dansen är det förhållandevis lätt att vara närvarande. Eller vad säger ni förare? Hur är det som förare, ni måste ju ligga lite steget före? Vi följare behöver verkligen öva oss i att vara i nuet, och absolut inte vara steget före. När det fungerar som bäst blir dansen mycket unison och man kan tro att man gör saker precis samtidigt. Men kanske är det så att vi följare vågar hänga lite lite efter och ni förare ligger steget före en millisekund. Som följare får man inte heller bli tung att "dra", utan vi ska ge samma energi i respons som vi upplever oss få av föraren. Och någonstans däremellan uppstår en fantastisk känsla av att det sker i nuet helt och fullt. I dansen är det också lättare att lämna allt annat i livet åt sidan och delta helt och fullt i den aktivitet man är inne i, i dansen. Precis som fallskärmshoppare, motorcyklister och klippklättrare beskriver att de går in i total fokus. Givetvis går det att tänka på en massa annat när man dansar, men det är inget fel i det. Vi fick till och med öva oss på att tänka på ovidkommande saker (t ex vad ska jag äta till middag ikväll?) för att låta kroppen själv lyssna vad föraren ger signaler till, så att det intellektuella kopplas bort bättre. Dansen balboa görs genom mycket små signaler som kräver att man är mycket avslappnad, och samtidigt väldigt alert då det går fort också. Det är en bra barometer på om man tagit med sig spänningar upp på dansgolvet som man kanske inte ens lade märke till först.
I Alexandertekniken övar vi mycket att vara närvarande i våra kroppar. Nu när jag nämnt Alexanderteknik i all hast i tidigare blogginlägg tänkte jag ge lite mer bakgrund om vad det är. Jag fick en t-shirt av min Alexandertekniklärare Barbro Olsson, där det står:
If you stop doing what's wrong, what's right will do it self.
Ja, det sätter fingret på att vi ofta har rätt reflexer i oss, bara vi röjer undan de gamla vanor vi inte längre behöver. Barbro har en egen hemsida, och bland mycket annat intressant där finns faktiskt ett citat av mig: http://www.alexandertechnique.se/7.html Här är Barbro med en elev:
För oss sångare finns väldigt mycket att hämta inom Alexandertekniken. Här är en instruktion på övningen Whispered Ah:
I lördags ledde jag en sångträff för Sensus kursledare och körsångare från Oskar Fredriks församling. Det blev en så härlig dag, och mycket beroende på ett riktigt fint samarbete med Helen Forsman från Sensus som med van hand satte ramarna för dagen. Inledningsvis möttes deltagarna av tända ljus och musik, det var välkomnande både personligt och i rummets inredning. Deltagarna fick prova tre sånger i Sacred Harp tradition: Idumea, Wondrous love och Africa. Vi satt i kvadratisk formation och sjöng bara för varandra och oss själva, så som traditionen är. Den fyrstämmiga sången görs helt utan inblandning av instrument, och det är uppmuntrat att sjunga ut för full hals. Den vanliga indelningen i sopran, alt, tenor och bas existerar men luckras upp då det oktaveras i stämmorna och både herrar och damer kan vara i samma stämma på detta vis. Det blir också en fylligare samklang av detta. Efter dagens slut var det flera personer som undrade hur och var och när man kunde få delta i denna typ av sång. Vad roligt! Någon utryckte att hon kände sig boostad av upplevelsen, någon annan sa att det var en stark upplevelse som gick rakt in. Jo, det känner jag igen, då när jag var med i somras 4 juli i Massachusetts. Och likaså denna dag, jag njuter lika mycket själv av dessa sånger närhelst jag får tillfälle att sjunga dem tillsammans med andra sångare. Det påverkar oss helt klart att befinna oss i mitten av högvolyms acapella sång, i ett surroundljud.
"My favourite song is the one I'm singing"
Sensus Helen Forsman och jag håller kontakten om en uppföljare till denna dag. Det vore väldigt roligt, vi ska bara hitta en lämplig tidpunkt för en ny omgång.
Jag har egentligen så mycket olika saker att berätta om, men här är något av det senaste som händer. Kulturkraft Väst, Trappan, har en kurs som jag just börjat. Inre ledarskap, personlig utveckling. Tanken är att för att vara en bra ledare i det yttre så måste det börja i det inre. Min första kursdag var i måndags. Mycket av de kunskaper som jag tillägnat mig på Musikhögskolan, i yrkeslivet, i dansen, i sången, i Alexanderteknik, kunde nu ge en botten åt saker vi fick med oss denna dag. Det känns mycket mycket bra att gå denna kurs just nu, då det i stort handlar så mycket om att göra en nystart. Vi som går kursen är alla yrkesverksamma inom scenkonst och det är en grupp mycket spännande kursdeltagare att diskutera ihop med. Min första erfarenhet när jag arbetar med kursuppgifterna är att just Alexandertekniken känns återigen som en av de mest användbara verktygen. Jag får känslan av att vad jag än gör kan jag göra i medveten närvaro, om jag övar mig på det. Och att då infinner sig en känsla av att varje steg och rörelse jag gör i vardagen är en del i dansen. Dansen blir en livshållning, inte bara något som finns på dansgolvet. På dansgolvet finns en aspekt av närvaro i nuet, som blir självklar och mer lättillgänglig än annars. Detta kan flyta in i vardagen. Dansen flyter in på andra områden i livet.
Vintern verkar inte släppa greppet ännu. Men här är en bild från sommarens Herräng Dance Camp som får mig att längta.
Och just nu kan man ju känna sig lite djupfryst.... Varma hälsningar Eva
