Tanya Tagaq på Världskulturmuseet

Världskulturmuseet fredag 7 maj kl 20-01
Tanya Tagaq med förband The New Age. DJ Mariam Wallentin.

I fredags ordnade Världskulturmuseet tillsammans med Clandestino-festivalen och Koloni en helkväll med musik som tänjer på gränserna. DJ Mariam Wallentin, syntgruppen The New Age som förband, och så kvällens huvudartist, Tanya Tagaq från Canada.

En scen med rejäla högtalar-stackar på båda sidorna hade ställts upp utanför museets restaurang Tabla, en trappa upp i stora entréhallen. När vi kom spelade Mariam plattor ur sin samling som hon fått under många resor i olika länder. Mariam är sångerska i hyllade Wildbirds & Peacedrums, och enligt mig en av Göteborgs absolut mest spännande sångerskor. Det var förstås väldigt roligt att få höra henne välja musik ur sin samling.
Förbandet The New Age med bandmedlemmarna Sara Lundén och Steven Cuzner spelade mantraupprepande sång med syntklanger och orgelinfluenser ihop med trumset. För mig en inblick i en ny värld av musik, men vid första mötet tyckte jag nog att detta inte kommunicerade till mig i särskilt stor utsträckning. Kanske krävs det många lyssningar, kanske krävs det att man får njuta av klangerna i en annan ljudanläggning. Duon hade upprepade problem med tekniken, såväl medhörning som utljud. I mindre konstellationer tycker jag att mycket av poängen är samspelet. Att spela tillsammans, göra musik ihop, ge och ta. Jag saknade denna aspekt hos The New Age och jag upplevde att de spelade var för sig. Kanske jag inte förstod vari improvisationen låg? Låtarna framfördes en efter en med applåder emellan men utan snack och presentationer.

Tanya Tagaq var en helt annan uppenbarelse. Förvisso inget mellansnack här heller, men det behövdes inte. Tanyas set bestod av en enda låt, musik utan avbrott i över en timme. Från start var det som att åka med i en centrifug. Tanya är en röstkonstnär som kombinerar introvert trans med utlevelse. Sången är helt bortom våra invanda koncept. Hon sjunger ofta med en råhet och kraft som verkar komma från en annan dimension. I vissa partier sjunger hon milt och luftigt i de vackraste små melodier. Ibland låter hon som fågelrop eller ylande hundar. Jag har tidigare lyssnat till både grönländsk sång och asiatisk strupsång under Falu Folkmusik Festivals glansdagar. Det grönländska rytmiska sångsättet där man sjunger på både in- och utandning och gör en lek med rytmer passar fint att kombinera med moderna trum-beats. Den asiatiska strupsången är framförallt en manlig sångkonst. De djupa röstfrekvenserna skapar inga problem för Tanya som förmår låta som en snarkande jätte eller ett rytande urtidsdjur. Hon utövar mest den strupsång som går i de djupaste röstregistren och inte de ljusare varianterna med melodiska visslande övertoner. Med sig på scen har hon två medmusiker. En kille bakom en laptop och med diverse övrig elektronikautrustning. En tjej spelar cello. Jag hittar inte deras namn i programinformationen och de presenterades först i slutet från scen när jag var omtumlad och inte tog in vad det hette. De tre drar oss med på en gemensam improvisationsresa i musiken. Laptopen och cellon skapar i början naturscener med vind och regn-ljud. Strax förändras bilden av natur och ursprunglighet och vi får istället industriella ljud som av metallsåg och fabrik.
Tanya har i intervjuer berättat att hon efter en bra konsert har en minneslucka av vad som hänt, så jag antar att vad vi får uppleva är en improviserad performance. Tanya har ett sceniskt utspel som inte räds något. Jag har sett det förut att grönlandska artister är skickliga att utmana sin publik till att skratta och rodna, att roa och skrämma.
Tanya Tagaq är en av de mest internationellt uppmärksammade från folkslaget Nunavut i norra Kanada. Hon har samarbetat med Kronos-kvartetten och Björk.

Old school. Två traditionella inuit-sångare:


Tanya Tagaq med Kronos-kvaretten. Tanya visade Kronos-kvaretten en helt ny upplevelse av betydelsen "freak out".



Eva