Kavla upp ärmarna

Tur att hösten är en sådan bra inspiration och kraftkälla. För nu är det mycket "kavla upp ärmarna" som gäller.

* RFoD har styrelsemöte i Linköping i samband med Linköpings Folkmusikfestival 8-10 okt. Massor av viktiga frågor ska dryftas, jag är styrelseordförande och föreningen står i stora beslut inför framtiden. RFoD driver Stallet Folk och Världsmusik i Stockholm och scenen blir självständig efter att Rikskonsertert lagts ner. Folk- och världsmusikgala 2011 ligger i startgroparna för full fart framåt i planering. Vi har stora samarbeten i andra paraplyorganisationer som Ideell Kultur Allians, där det nu är högaktuellt att formulera regional kulturpolitik för den ideella kultursektorn, en gigantisk del av all kultur som görs i Sverige.

Vi bjuder in till offentligt samtal i festivalprogrammet om folkmusik och mångfald: Vi är alla folk, möte om folkmusik och rasism. Välkomna!

* Här på hemmaplan har det hänt som man inte vill ska hända. Vi går skilda vägar, maken och jag, och det är mycket packa kartonger och förbereda husförsäljning. Det kretsar mycket kring det helt enkelt. Steg 1 är att få huset presentabelt för en fotograf som ska plåta inför annonsen. Ja, det blir mycket mer konkret när man står där och ska ta beslut om alla div saker, böcker, kläder, papper som samlats i ett hus under en längre tid. Ett sorgearbete av rang. Mycket praktiskt att genomföra, men definitivt är det ett stort känslomässigt arbete. Det är en udda situation, något jag tvekar att ventilera här på bloggen, men nu kan jag inte längre dölja faktum. Bloggen har blivit mitt fönster där jag vill dela med mig av det som är viktigt för mig, gärna om det är kunskap andra blir glada av att få veta och känna till. Ibland tvingas jag också inse att livet inte går att bara paketera i glädjespridande blogginlägg. Det är också som att skriva brev till en vän, klart man berättar om det som är uppförsbacken också. Ingen blir hjälpt av att man utger sig för att vara i ett ständigt lyckorus. Kanske är det snarare så att man kan finna en ny styrka i att återfinna glädjen när de stora svåra frågorna i livet knackat på? Jag pratade idag med en vän som berättade om sin egen erfarenhet av den sorten. Gnistan kommer tillbaka, fast man nästan inte trodde det först.

Jag ser en ganska lång uppförsbacke ännu. Men jag ska kavla upp ärmarna.

När jag behöver paus får jag återvända till lilla huset i Dalarna. Sjön. Stillheten. Tiden.