Röj

Morgon med höräfsning.
Förmiddag med Egon, Börje och Janne, röjsågarnas oväsen, sly och högt gräs kapas i väldig fart. Solen börjar treva sig fram genom höstdimmorna.

Kaffepaus.
Jag räfsar.


Möte vid Falu Gruva. Ett viktigt möte. Undrar om de tittade på mina vedspis-sotiga händer. Vi fick en rad mycket användbara idéer ihop på mötet. Röros och Falun är vänorter och vi kan göra en gemensam satsning på kultur och musik. Efter mötet gick jag en promenad och tittade ner i det stora dagbrottet. Det är så stort att det är svårt att fatta hur lång tid det tagit att schakta upp så mycket berg.

Tystnaden. Ljudet av en kakelugns eld.
Sångövning efter en rejäl sunds tystnad. Jag får lust att utforska alla de sånger vi har på repertoaren med Gunnar Eriksson och Göteborgs Kammarkör. De vi just gett ut på cd. Oändligt många gånger har jag sjungit dem, lyssnat på tagningar, lyssnat på mixning, mastring och låtordning. Och nu vill jag sjunga dem som om de vore nya för mig. För jag har ett väldigt nytt utgångsläge. Det känns inte som att jag är samma person nu som jag var då när vi började.

Nästa sommar vill jag låna några får och sätta fårstängsel runt ängen nedanför huset. Fåren är duktiga på att äta. Vide, hallon, sly av alla slag kommer inte få en chans! Det måste vara en urgammal gen i mig som driver på att det ska släppas in sol och luft, att landskapet ska vara öppet. I vinter ska jag ta ner några småträd och öppna upp ytterligare. Övertänger har en fårägarförening som lånar ut får. Tänk er, små ulliga grå får som jag kan sjunga för i trädgården! Och som agerar gräsklippare dessutom.
Övertänger-fåren vid sjön Avskakarn.

I rabatterna har jag krafsat ner frön av Nordisk Stormhatt som jag fann längs fjällbäckarna. Hoppas stormhattarna kan tänka sig en tillvaro i Övertänger också. Bäst att lägga fröna i jorden redan nu, så att det liknar det vilda växtsättet tänker jag. Jag samlar gärna frön när jag ser fröställningar på hösten. Förra året fann jag bulbiller av e orange frodig lilja som växte i Näsåker. Det var i augusti när vi var där och spelade på festvalen Urkult. Jag satte dem i kruka direkt när jag kom hem men fick inget livstecken alls på hösten. Krukorna stod ute hela vintern. Jag hade nästan glömt bort dem på försommaren, men så helt plötsligt grodde de. Nästan samtliga tittade upp ur krukorna med smala gröna blad. När de små lilje-bebisarna vuxit till sig fick de flytta till Dalarna och må gott och i Övertänger. Nu håller jag tummarna att vintern blir sådan att de snällt kommer upp igen till nästa vår. Det är det som är själva tjusningen. Vädrets makter, och ohyra och andra hemskheten för den delen, kan göra slut på hela ansträngningen man följt i flera år. Det är som med livet. Man måste prova sina drömmar, satsa och vårda, och ändå har man inga garantier att det ska bli som man vill. Trädgården är en av de få projekten som spänner över mångåriga växtcykler. Det är skönt när man tänker på hur snabbt allting ska ske nuförtiden.

Önskar go' natt!
Eva